När vi var och hälsade på mormor och morfar låg jag utsträckt på den vita skinnsoffan i vardagsrummet och spelade på den vita paddan. Morfar spaljerade rosenbuskar i trädgården som vette ut över en tennisklubb. Mormor kom med yoghurtpaket med nötmix och frågade hur jag hade haft det i skolan. Varje gång pappa gick förbi drog han upp den skotskrutiga bilpläden jag hade över underkroppen. Under den hade jag på mig kjolen, också rutig, och vita knästrumpor med spetsvolang högst upp. Mormor och morfar måste ha varit medvetna om det, men sade inget så länge de inte behövde se det.

Hon tog barnet. Det var inte hennes – än.

”Det blir bättre så här”, viskade hon medan hon lyfte upp babyn.

Hon tryckte den lilla mot sig och strök henne lugnande över ryggen. Vad skulle hon göra om flickan började gråta högt? En hand över munnen kändes brutalt, men ett måste i en nödsituation. Hon fick inte bli stoppad nu.

De gick ut i natten och hon visste att det hon just gjort var själviskt. Barnet gnällde lite och hon vyssjade det. Skulle detta verkligen gå? Skulle hon kunna knyta an till denna lilla person som om den vore hennes egen?

Solen smekte min hud och vattnet svalkade mina fötter. Precis i den stunden visste jag att inget någonsin skulle bli detsamma igen. Men ingen annan visste, bryggan jag satt på kanske visste?

Den kanske kände när vikten lättade från mina axlar; jag tryckte inte ner den lika långt under ytan längre.

Men om någon annan såg mig skulle de bara se en kvinna, sittandes längst ut på en brygga med fötterna i vattnet. De skulle inte se mannen som låg på botten och stirrade upp på mig, de skulle inte heller se hur luftbubblorna precis slutat stiga upp till ytan.

I källaren kunde vi sitta ostört i flera timmar medan Ivans pappa sov i fåtöljen uppe i vardagsrummet. Ibland hörde vi hans snarkningar hela vägen ner för trappan, men då höjde vi bara musiken. Ivans mamma hade lämnat oss och flyttat ut från huset för tre månader sedan, så henne slapp vi oroa oss för. Men det innebar också att vi inte längre fick en bricka med uppskuren frukt, ostbitar och chips levererade till källaren.

Det är ändå värt det.

Det ansåg vi alla, men det var först när Ivan hade sagt det högt som vi andra vågade hålla med.

Du stirrar på mig. “Sluta stirra på mig!” försöker jag skrika, men min röst bryts och orden blir till ett svagt väsande. “Ge mig bara något, ett enda ord.” Mina snyftningar fyller hela rummet.

Jag vill slita dig i tusen stycken. Paniken sprids i min kropp. “Hur kan du göra detta mot mig? Säg någonting!”

Men hur mycket jag än skriker svarar du inte. Din apatiska kropp ligger framför mig och dina ögon gräver sig djupt ner i min själ. I din panna lyser såret rött och klart och bredvid dig ligger pistolen som hjälpte ditt hjärta att sluta slå.

Hon var klassens loser. Hon var aldrig med på någon fest, gick själv på rasterna, hade alltid de fulaste kläderna och vi såg nog till att hon fick veta det. Vi klottrade på hennes skåp, hällde klister i hennes uråldriga skolväska och knuffade ner henne i parkens ankdamm. Men hon log alltid ändå. Konstig människa.

Idag såg jag henne igen, på en bild i någon tidning. Hon hade fin kavaj och log mot kameran men klockan var mycket och jag orkade inte läsa, så jag täckte mig med tidningen så gott det gick och somnade hopkrupen på bänken i parken.