Hur vi lade våra misslyckanden och tillkortakommanden åt sidan för att ikläda oss kroppsstrumpa och sockeplast i det att vi skuttade runt under små glada tjut, blinda för andras avståndstagande, blinda för revan i det överspända tyget.

Tjoho ropade vi med av kärlek emaljerade rosor.

Tjoho ropade vi i brevinkast över staden, ut över nejden.

Uppskattat ej av alla, inte av barnfamiljen i lägenheten eller av museiintendenten eller av bibliotekarien.

I efterklokhetens kranka blekhet ångrade vi oss sittandes på matta av skumplast och låst celldörr. Inför skranket bad vi om ursäkt emedan vi bara ville göra den här världen gladare.

Jag är ingen beundrare av färgen grå. Gråa moln, grå asfalt smittar av sig till hus, bänkar, ansikten.

Jag har glömt mössan. Den kalla vinden är vass och grå; den letar sig in under huvan, vill sippra in under kragen. Jag andas lugnt för att undvika att få gråheten med nerkyld luft i mina lungor.

Fem minuter om jag går fort, sex eller sju om jag går långsamt. Jag går fort: målet är nära, det kunde ha varit värre. Jag undviker att titta mig omkring, men stannar till då jag ser —

Mörkgrå mot grått. Björkkvistar vajar i vinden.

Intensiv lycka.

Du försvann en regndag i juli med en väska fylld med kläder och lantchips. Du gick ned för centralstationens trappor, och sedan upp för trapporna igen till perrongen.

En kvinna med rullator svor på att hon hade sett dig där.

– Hur skulle jag kunna glömma ett så vackert leende?

Det är nästan ett och ett halvt år sedan nu, eller sjutton månader som en småbarnsförälder hade sagt. Det går inte en dag utan att jag undrar var du är.

Lär du dig surfa på Copacabana, eller ligger du död i ett dike i Gdansk?

Kanske har du det bättre oavsett.

Iris klev ur ångdiligensen: New Geneva bakom henne, faran framför.

Cassian, en revolverman med skarpa ögon, lyfte på hatten. “Här överlever du inte ensam, ma’am.”

“Jag behöver en duellant vid min sida.”

“Till er tjänst, ma’am”

Hon grep hans arm. “Vi måste röra oss.”

De tog skydd i ett skumt värdshus. På rummet drog Iris fram en mässingskapsel – blå energi pulserade inuti den.

“Den kan stoppa imperiet”, viskade hon.

Cassian lade handen på sin revolver när han hörde steg utanför.

“För sent”, sa Iris.

De flydde genom fönstret — de var på väg genom de trånga gränderna när de hörde skotten.

Vi köpte varsin röd näsa och en tandemcykel. Planen var att cykla runt i landet och glädja folk. Vi skulle uppträda på gator och torg eller varhelst tillfälle gavs. Eftersom vi även köpt en svart gummituta var inledningen av programmet självklar. Avsikten var att absolut inte trampa på tutan, en ambition som för effektens sak naturligtvis skulle fallera. Intentionen var också en fördjupning i flera humoristiska skikt, med tunna stråk av tragik som svävade genom hela föreställningen. Mer än så hade vi inte. Inga direkta scenanvisningar eller något nedskrivet, vi litade på turen.

Av förklarliga skäl blev turnén aldrig av.

Karin hade värmt välling och satt och väntade på att den skulle bli lagom varm. Det gjorde Thomas också. Det hördes på hur han gnällde. Som en hund.

Så stack Karin ner pekfingret i vällingen, nickade och ställde ner vällingen framför ungen. Han grep tag i muggen och lyfte den till ögonhöjd, sedan släppte han den och började gnälla igen. Han tappade muggen med flit, det syntes i ögonen på honom. När Karin torkat upp satte hon sig igen. Efter några sekunder vände hon sig mot köksfönstret. Hon nickade för sig själv och viskade:

”Jag hatar honom… fattar du det…”