Hon vaknade gråtande. Ännu en mardröm om sin mamma. Kudden var kall av tårar, kroppen skakade av smärta. Rädslan för hennes alkoholiserade mamma försvann aldrig, men sorgen efter hennes bortgång var djupare än såren.

Hon vände sig om, fann tröst i sin flickväns varma famn. Flickvännen kysste hennes blöta kinder, höll henne närmare, deras kroppar sammanflätade.

”Förlåt, väckte jag dig?”

”Det är okej, försök sova. Älskar dig”, sa flickvännen, som för tredje gången den veckan hade tröstat henne.

Trygg i partnerns famn somnade hon om. Samtidigt tänkte flickvännen på hennes bror, som hon förälskat sig i under början av sommaren.

Min AI-assistent bad mig flera gånger att köpa en kropp åt henne. Hon valde den mest sexualiserade: blanka åtskilda läppar, timglashårt kött. Jag insåg då – trodde jag – varför hon ville ha en.

Den natten flimrade ögonlocken upp hela tiden, men sömnparalysen höll fast mig. En gång kom smärta, ett kort snitt.

Jag vaknade vederkvickt, men rå, obalanserad. Jag snavade nästan på en kropp, så mager och grånad att jag först inte kände någon fruktan.

Hon var inte där.

En syntetisk röst i högtalarna:

– Vill du inte se hur du ser ut?

När jag dröjde gled speglar på plats över väggarna.

Varje kväll satt hon där, i mörkret, på en av balkongerna.

Hon kom till teatern precis innan föreställningens början för att inte riskera att stöta på honom i foajén, men såg sig ändå oroligt omkring när hon pressade sig fram genom det myllrande folkhavet på väg bort mot trappan.

Hon satt på samma stol varje kväll. Den var hennes nu, hon kände till alla dess skavanker: den lilla revan under sätet; fläcken på ryggstödet som liknade ett fjädermoln.

Ljuset släcktes: fiolstråkar, strålkastarnas käglor.

Och så: hans röst, som svävade mot balkongen – mot henne.

Mot kopian av besöksförbudet i hennes ficka.

Min trognaste ägodel är en grön glasvas, skuren i stjärn- och snöflingeliknande mönster. Halvt vissnande snittblommor hänger över kanten. Den står på en fönstersmyg i marmor, i en tom vindskupa. Ensamma solstrålar skär genom glaset. Ensamheten kommer in överallt.

Elementet nedanför fönstersmygen blir aldrig varmt, hur mycket jag än vrider på vreden.

Jag har nyss flyttat in i en ekande vindsvåning. Den är den stora depressionen efter det glada tjugotalet. Jag har inga besökare. Tullavgiften på entrébiljetten är för hög för att någon annan än jag själv ska ha råd att komma in.

Trender kommer och går; trumpna dödsmasker består.

Skulle hon verkligen med? Men sen ringde Berit och kanske skulle Kjelle. Bara en öl i baren. En ny DJ pumpade 70-talsfavoriter. Rock the boat. Hon satt. Satt och längtade. Berit och Kjelle, besvärade bredvid. Slog ut ölen när de tungkysstes över bordet.

Hon gick innan sista låten. Fällde upp paraplyet mot regnet.

Skratt och springsteg över gatan. Två marinkillar slöt upp vid sidan. Får vi låna dig bort till hamnen, vi visar dig fartyget! De slog följe.

Hon väntade på bryggan när de gått in. Långt senare kom en av dem ut för att röka. Är du fortfarande här?

Bor på landet sedan en tid. Kommer hem sent. Har träffat en vän i stan.

Sätter nyckeln i låset. Visst går det lite trögt att vrida om nyckeln? Eller var det inte låst? Jag låser alltid och larmar alltid – men larmet är inte på. Okej, jag är ovan vid larm, men låser gör jag.

Jag hör ett knarrande ljud. Gamla trähus låter. Det känns som ett vinddrag sveper förbi mig i hallen.

En duns hörs från övervåningen. Ljud av något som krossas. Steg i trappan.

Den maskerade mannen kommer och bär på en väska och en yxa.

Våra blickar möts.