Jag talar med en gammal god vän. Ingen av oss har levt ”standardlivet”: villa, Volvo, vovve. Inte heller barn, gym, karriär. Men vi är nöjda. Vi har gjort mycket som varit värdefullt. Vi har vänner, ägnat oss åt kultur, haft givande förhållanden, rest och mycket annat.
Min vän nämner vad en kollega gjort i helgen. Vi talar en bra stund om vad som krävs av människor nuförtiden. Hur hinner alla med allt? Vi enas om att vi är gamla nog att kunna strunta i dessa outtalade krav.
Så säger vi exakt samtidigt:
”Och jag som inte ens hinner städa badrummet.”