Du försvann en regndag i juli med en väska fylld med kläder och lantchips. Du gick ned för centralstationens trappor, och sedan upp för trapporna igen till perrongen.
En kvinna med rullator svor på att hon hade sett dig där.
– Hur skulle jag kunna glömma ett så vackert leende?
Det är nästan ett och ett halvt år sedan nu, eller sjutton månader som en småbarnsförälder hade sagt. Det går inte en dag utan att jag undrar var du är.
Lär du dig surfa på Copacabana, eller ligger du död i ett dike i Gdansk?
Kanske har du det bättre oavsett.