När min far jobbade på elmasten svetsade han fast metalltenar, nedåtvinklade, för att avskräcka adrenalinstinna klättrare. De var onödigt vassa, klungor av silvernålar.
De jävla törnskatorna kring hytten har börjat använda dem som taggar. Jag ser dem inte, men jag hör deras rop.
Jag hittar skeletten av deras byten där de har förlorat hållfastheten och glidit: kaniner, en räv. På törnen skulle de inte kunna fånga något större än gråsparvar. Men fåglar förstår inte skala. Fåglar kan ruva fotbollar som är målade som deras ägg.
Jag har blivit mer medveten om masten. Den sträcker sig som en silvernål mot himlen.