Min trognaste ägodel är en grön glasvas, skuren i stjärn- och snöflingeliknande mönster. Halvt vissnande snittblommor hänger över kanten. Den står på en fönstersmyg i marmor, i en tom vindskupa. Ensamma solstrålar skär genom glaset. Ensamheten kommer in överallt.
Elementet nedanför fönstersmygen blir aldrig varmt, hur mycket jag än vrider på vreden.
Jag har nyss flyttat in i en ekande vindsvåning. Den är den stora depressionen efter det glada tjugotalet. Jag har inga besökare. Tullavgiften på entrébiljetten är för hög för att någon annan än jag själv ska ha råd att komma in.
Trender kommer och går; trumpna dödsmasker består.
