Hur vi lade våra misslyckanden och tillkortakommanden åt sidan för att ikläda oss kroppsstrumpa och sockeplast i det att vi skuttade runt under små glada tjut, blinda för andras avståndstagande, blinda för revan i det överspända tyget.
Tjoho ropade vi med av kärlek emaljerade rosor.
Tjoho ropade vi i brevinkast över staden, ut över nejden.
Uppskattat ej av alla, inte av barnfamiljen i lägenheten eller av museiintendenten eller av bibliotekarien.
I efterklokhetens kranka blekhet ångrade vi oss sittandes på matta av skumplast och låst celldörr. Inför skranket bad vi om ursäkt emedan vi bara ville göra den här världen gladare.