Jag är hos dig på sjukhuset igen.
Matar dig försiktigt med nyponsoppan.
Torkar dig om munnen med servetten.
Vinklar upp persiennen.
Höststormen viner utanför.
Löven virvlar ursinnigt omkring.
Det är söndagseftermiddag, men du bryr dig inte
om vilken dag det är längre.
Här inne är allt stilla och lugnt.
Som om tiden redan stannat.
Du mumlar något, knappt hörbart.
Jag lutar mig närmre för att urskilja dina ord.
Så tar du min hand och trycker den oväntat hårt.
Du upprepar orden du sagt igen.
Ta hand om min cykel, säger du.
Snälla ta in den i förrådet innan snön kommer.
