Hon har sprungit i timmar. Tröjan är blöt, som en kall hinna mot huden, och runt henne dansar skuggorna vals genom solens sorti.
De är nästan ikapp henne nu. Hon vet inte hur mycket längre hon orkar: hennes ben värker, lungorna brinner.
Hon sätter sig ner på en fallen björkstam. Hon har egentligen inte tid att sitta still, men hon måste. Åtminstone i en liten stund.
Men så bryts tystnaden: dova, avlägsna hundskall.
Helvete.
Hon tittar ner på de såriga fötterna. Sedan ställer hon sig upp, tar sats och fortsätter springa. Bort från männen – in i mörkret – ännu en gång.