Min man ska begravas idag. Vi var unga när vi gifte oss – om två månader skulle vi ha firat vår femtioförsta bröllopsdag. Men han dog helt plötsligt, blev sjuttiosex år, inte så gammalt.
Vi har haft ett bra liv tillsammans. Inte alltid lätt, men bra. Småbarnsåren när vi fick snåla. Glädjen med barnen. Sorgen när vår lilla dotter dog. Vi fick med tiden bra jobb och kunde resa tillsammans.
Vi hade tänkt hälsa på vår yngste son på Nya Zeeland i sommar. Nu är jag själv – eller snarare halv. Hur lever en halv människa?
Jag kommer att sakna honom.
Alltid?