“Pappa, vad är det där för något?”
Hon pekar på ett övervuxet hus.
“En gammal godisaffär. Jag brukade gå dit som barn.”
Hon skiner upp. “Godis? Finns det något kvar, tror du?”
“Nej, den gick i konkurs innan världen…”
Han lyfter blicken – himlen håller på att slockna. “Kom. Vi måste skynda oss.”
De springer den sista biten. Källardörren slår igen bakom dem.
“Vad mörkt det är”, säger hon.
“Ja. Men vi är säkra här.”
Den natten hör flickan inte odjurens hårresande skrik. Hon sover för djupt. Istället seglar hon över Atlanten i en hallonbåt – och sänker den med sina tuggor.