I källaren kunde vi sitta ostört i flera timmar medan Ivans pappa sov i fåtöljen uppe i vardagsrummet. Ibland hörde vi hans snarkningar hela vägen ner för trappan, men då höjde vi bara musiken. Ivans mamma hade lämnat oss och flyttat ut från huset för tre månader sedan, så henne slapp vi oroa oss för. Men det innebar också att vi inte längre fick en bricka med uppskuren frukt, ostbitar och chips levererade till källaren.
Det är ändå värt det.
Det ansåg vi alla, men det var först när Ivan hade sagt det högt som vi andra vågade hålla med.