Det var en blåsig novemberkväll och den råa skånska kylan trängde sig obevekligt under glipan i hennes halsduk. Varje vindpust kändes som en påminnelse om allt det gråa och trista, en evig kontrast till hennes inre tumult. Hon kunde inte låta bli att känna en djup avsky för de skånska vintrarna – lika gråa, lika monotona som den tillvaro hon befann sig i. Varför hade hon ens flyttat till Sverige, undrade hon bittert medan hon drog halsduken tätare om sig. Det fanns en naggande känsla av att hon aldrig riktigt hade passat in, kylan utanför speglade kylan i hennes eget hjärta.
