Han lämnade mig ensam på skolgården. Byggnaderna som en gång hade varit hem för min skolgång var nu åskådare för mitt förhållandes förfall.
Orden – de sista han hade sagt innan han lämnade mig – ekade inuti mitt huvud som en trumma född ur vredens och föraktets livmoder:
”Du var aldrig kär i mig. Du älskade bara tanken på att vara det.”
Det var en absurditet. En fabrikation, ett falsarium.
Eller så var det precis så det var. Kärleken i sig hade alltid frambesvärjt den djupaste lidelsen i mitt bröst: den var min egentliga och evinnerliga älskare.
Han hade bara varit rekvisita.