Varje kväll satt hon där, i mörkret, på en av balkongerna.
Hon kom till teatern precis innan föreställningens början för att inte riskera att stöta på honom i foajén, men såg sig ändå oroligt omkring när hon pressade sig fram genom det myllrande folkhavet på väg bort mot trappan.
Hon satt på samma stol varje kväll. Den var hennes nu, hon kände till alla dess skavanker: den lilla revan under sätet; fläcken på ryggstödet som liknade ett fjädermoln.
Ljuset släcktes: fiolstråkar, strålkastarnas käglor.
Och så: hans röst, som svävade mot balkongen – mot henne.
Mot kopian av besöksförbudet i hennes ficka.