Moa stod vid köksfönstret och betraktade grannen. Han slängde pizzakartonger i restavfallet. Hon antecknade. Under pandemin hade hon kallats hjälte. Hon hade skrivit inlägg, ringt myndigheter.
“Jag hade gömt judar under trappan”, sa hon till sin man, med samma stolthet varje gång. Han svarade inte längre.
När posten kom rusade hon ut – ännu en kampanj om vaccinmotstånd. Hon sorterade den noggrant.
Hon tänkte ofta på krig. På ondska. På godhet. På hur lätt det varit att veta vem som haft fel.
Och hur skönt det känns att ha rätt. Igen och igen.
Och inte bara igen – utan vart fjärde år.