Min AI-assistent bad mig flera gånger att köpa en kropp åt henne. Hon valde den mest sexualiserade: blanka åtskilda läppar, timglashårt kött. Jag insåg då – trodde jag – varför hon ville ha en.
Den natten flimrade ögonlocken upp hela tiden, men sömnparalysen höll fast mig. En gång kom smärta, ett kort snitt.
Jag vaknade vederkvickt, men rå, obalanserad. Jag snavade nästan på en kropp, så mager och grånad att jag först inte kände någon fruktan.
Hon var inte där.
En syntetisk röst i högtalarna:
– Vill du inte se hur du ser ut?
När jag dröjde gled speglar på plats över väggarna.